Adventsfrid

Var är stjärnorna? Var är stakarna?

Första advent kom så överrumplande i år.

Men rätt låda bars in till slut under överinseende av Dixie och Pluto. De vita stjärnorna blev upphängda i vardagsrummet. Ljusstakarna kom på plats i köksfönstren. Den första hyacinten ställdes fram på bordet.

Sedan blev det glögg, saffransbullar och pepparkakor. Adventsfriden sänkte sig.

Även Puman var inne och firade advent - minst två gånger idag. Men på kvällen fick hon gå ut. Ställningen Puma - packleader är nu alltså 2 - 1.

Ledsen hund, tuggbensbitar och fredagsmys

Fredagskväll med salt- och vinägerchips i skålen.
Melba ska sova inne hos packleader eftersom matte och husse är på fredagsmys med relax och övernattning i Falsterbo. Scones, hemgjorda marmelader, badtunna, trerätters middag ...
Melba är lite ledsen. Då sänker hon öronen på ett speciellt sätt - se bilden.
Den lugna hemmakvällen övergår i viss dramatik när Dixie sätter änden på tuggbenet i halsen. Där fastnar den, och det piper i luftrören när hon andas. Inte så lite heller ...
Dixie verkar inte särskilt besvärad, men packleader ringer grannen N (riktig hundmänniska), som föreslår filmjölk eller liknande i kombination med att ta det kallt och avvakta.
Gissa om Dixie blir nöjd när hon plötsligt serveras creme fraiche efter kvällsmaten! Belåten lägger hon sig till rätta i soffan, och någon timme senare har tuggbensbiten glidit ner i magen.
Men det lät verkligen illa, jag lovar. Och jodå - Melba fick förstås också creme fraiche! Pluto med.

Pluto och handarbetstrenden

Packleader läste om den nya handarbetstrenden i DN häromdagen. Det påstås att vi numera drar ner på shopping och tillverkar själva istället. Stickklubbar ploppar upp, stickkafér också. Det knypplas inför publik (applåderas det då när en särskilt komplicerad spets blir klar?), det ges privatlektioner i stickning.
Andra tecken är att det ges ut fler handarbetsböcker och startas fler handarbetsbloggar. Bort med bling-bling. Eller fejk is over, som en designer på modehuset Lanvin har svarat på frågan om hur lågkonjunkturen kan komma att påverka modet.
Packleader gläder sig åt tanken på en minskad konsumtion och minns sin egen första handarbetsvåg: när hon var tonåring och sydde alla sina kläder själv. Det var enda sättet att vara trendig när man bodde i en småstad på den tiden.
Andra vågen var när hon var småbarnsmamma och började sy barnkläder. Underbart roligt och kreativt.

Packleader har aldrig någonsin trott att handarbete varit förspilld kvinnokraft, så feminist hon är. Men när DN:s reporter skriver: "Ett omsorgsfullt broderi har större chans att göra dig ihågkommen hos barnbarnen än fem hundra timmars övertid", skruvar hon på sig av obehag. Kan sådana kommentarer skapa något annat än ännu mer dåligt samvete hos den förälder som sliter för att få ihop tillvaron? Packleader hyllar kreativiteten - men den ska baseras på lust.

Men vad har nu det här med husdjur att göra? Är det tredje vågen - att handarbeta till de fyrbenta familjemedlemmarna kanske?
Nej då, bara en anledning att visa Pluto i Melbas stickade kolt. Ser hon lite obekväm ut? Det måste väl bero på att hon är så trendkänslig ... maskinstickat, fy katten!

Brötchen

Dixie har fått ännu ett namn: Brötchen.

Häromdagen upptäckte vi nämligen en ny talang hos henne. Hon kan ta sig upp på matbordet om någon glömt att skjuta in en stol. Två gånger har det hänt när hon har varit hemma hos Melba.

Dixie har den lilla ovanan att kissa inne om hon blir lämnad ensam hemma. Ensam kan även innebära att Melba är hemma. Ensam betyder helt enkelt utan människosällskap.

Om Dixie är hemma hos sig själv väljer hon att kissa på packleaders favoritmatta, hos Melba blir det klinkergolvet i hallen eller badrummet. Lättare att rengöra ett klinkergolv än en matta - alltså får hon vara hemma hos Melba.

För en tid sedan var Dixie och Melba hemma själva en stund, och när Melbas matte kom hem låg det en smörkniv på golvet i hallen. Eftersom hon inte brukar förvara smörknivarna där blev hon konfunderad. Sedan såg hon att yoghurt- och flingtallriken som blivit kvar på köksbordet var skinande blank och ren. En av köksstolarna var utdragen. Aha.

Eftersom Melba varken skulle nedlåta sig till att kissa inne eller klättra upp på bordet var det uppenbart vem cirkushunden var. (Däremot kan man väl tänka sig att hon var med och slickade ren smörkniven - bara för att städa upp.)

För några dagar sedan upprepades denna klättringskonst. En stol var utdragen, och den här gången låg det en påse med färska frukostfrallor på bordet. Därav det nya namnet - Brötchen.

Dixie är galen i allt ätbart, det vet ju bloggens läsare redan.

Ett annat intresse som hon har är att rulla sig. Ute alltså, när vi är på promenad. Som idag när vi gick uppe på hästarnas sommarbete.

Nu har snön töat bort igen och marken har antagit ett antal nyanser av brunt och grönt.

Dixie rullar sig gärna i de bruna nyanserna. Idag med sådan framgång att Pluto mycket intensivt sniffade av henne en lååååång stund när vi kom hem igen.

Packleader är inte lika intresserad av att identifiera doft och konsistens i minst fyra nyanser av brunt. In i duschen bara.

Och sedan är det samma lilla gullebulle igen ...

Vems bror?

Idag när snön töar bort igen och vädret är gråtrist piggar vi upp oss med en liten TÄVLING.
Den badande hunden på bilden heter Cato.
Men nu kommer det kluriga:
Vem är Cato släkt med? Är det Melba eller Dixie som kan nynna på "Min bror och jag..."?
Välkomna att gissa!

Snoozemissbruk

Det är tur att inte Melba besöker oss varje morgon. Trogna läsare vet ju att Melba älskar att mysa under täcket. Hon är en riktig mysmästare.

Tänk er då en morgon som denna. Packleader har Melba under täcket på vänster sida och Dixie ovanpå täcket i höjd med armhålan på samma sida. Då hoppar Pluto upp på höger sida. Täcket spänns fast och packleader kommer ingenstans. Hon kan bara göra sitt jobb. Klappa, klappa, klappa. Klappa Pluto, klappa Dixie, klappa Melba.

Det blir till en rytm till slut.

Pluto, Pluto, Dixie, Pluto, Melba ... Dixie, Melba, Dixie, Melba ... Och så från början igen ... Pluto ...

Under tiden ringer väckarklockan var tionde minut. I en och en halv timme. Ja, ni läste rätt. En och en halv timme!

Snoozemissbruk.

Dessutom kan det avslöjas att nollan nu är spräckt. Nollan = noll nätter inomhus för stallkatterna.

För nu har Puma (vem annars?) sovit inne. Hon var borta något dygn i kylan och kom inte till maten i stallet. När hon så dök upp sent på kvällen hade packleader inte hjärta att kasta ut henne i den snöiga natten.

Vilket pjunk! Packleader är på god väg att bli en av dessa kufar med trettiosjutton katter och hundar. Achtung, säger jag bara. Skärpning. Genast. En stallkatt är en stallkatt är en stallkatt.

Ställningen i matchen "Stallkatt eller huskatt" är nu Puma - packleader 1 - 0.

Måndag morgon

Det har väl inte undgått någon av bloggens läsare att packleader med vänner gillar måndagar. En ny vecka börjar. Lika hoppfullt som varje nytt år. Fast oftare.

Söndag i november

Tjoho! Här kommer Superhunderna ...

... med en lägesrapport från gården en lat och solig söndag.

Melba - för nej, det är ingen liten häst - tar ett elegant språng över ett hinder på ridbanan.

Dixie har mest haft spaning på Melba.

Puma Chanel har provsmakat vattnet i hästarnas hinkar i stallet.

Pluto har stannat inne i stugvärmen och druckit från kökskranen.

Gina Tricot har också haft innemys och fluktat genom fönstret.

Elsa Schiaparelli har varit här på besök.

Men Gucci och Mutti har inte synts till. De är väl ute på egna, hemliga söndagsuppdrag och dyker upp lagom till kvällsmaten kan man tro.

Den första vinterdagen

Idag är det vinter i Skåne.

Snö på marken. Minusgrader. Sol. Vindstilla.

En perfekt dag för en hundpromenad, tyckte Melba och Dixie. Gina Tricot hängde också med.

- Gå först du, kompis. Jag följer.

- Kolla brudar, marken är vit!

- Jaaa! Vi gräver en grop, kompis!

Här hjälper inga dödskallar

Idag har Dixie och Melba varit på kurs, eller snarare följt med när packleader och Melbas matte varit på kurs. För att det inte skulle bli kallt i bilen fick de dagen till ära prova sina nya fleecetäcken - rosa med dödskallar på.

Dixie tog det med jämnmod, men Melba var inte glad. Hon brukar bli olycklig även när det falukorvsröda vintertäcket kommer fram och försöka springa i cirklar och åttor för att liksom springa sig fri från det.

Och ... nu ... denna ... fluffiga ... rosa ... skapelse ... Den fick henne bara att hänga med huvudet. Dödskallar, ville hon säga, är det så hot? På en dog?

Dixie log. Hon var nöjd, för hon var ju 1) gullig och 2) på pricken lik Melba.

Insnörpt midja ...

Kolla på dessa hälsosamma hundar som knaprar så fridfullt på sina morötter.

Läste i tidningen att var fjärde hund är överviktig. Ett hot mot hundens hälsa förstås. Men hur vet man att ens älskling verkligen är överviktig?

Jo, man tittar på hunden uppifrån. Vid midjan ska det finnas en viss insnörpning. En hund ska varken se ut som en rulltårta, en korv eller en bulle. Hm, hm, hm ...

Ett annat trick är att göra revbenstestet. Då lägger man handen på hundens bröstkorg. Och då ska man kunna känna revbenen. Inte bara ett fettlager.

Jahaja, en av hundarna på bilden är bestämt lite i farozonen. Gissa vem?
Ett litet tips: Hon är besatt av mat. Hon smyger in till grannen och länsar hundskålen där så fort hon får chansen. Hon sväljer allt ätbart hon kan hitta utan att tugga det eller ens känna efter om det är leverpastej, rå lök eller rutten sill.

Vem kan det vara?

Vem kan motstå?

Hittade bilderna på kattungarna när inlägget om Mutti redan var publicerat.

Fyra flickor och två pojkar var det.

Mutti

En av våra katter är fortfarande opresenterad - trots att hon har bott här på gården längre än någon annan. Hon ingick i förvärvet, en namnlös stallkatt som vi trodde skulle ge sig av med tiden eftersom hon var så skygg och omöjlig att få kontakt med.

Men så blev det inte alls. Denna stallkatternas superstallkatt hade andra planer. Hon födde sex bedårande kattungar på vårt loft den första sommaren. Och när vi väl hittade dem uppe på höloftet var de så ljuvliga att man inte kunde göra annat än att ta dem till sitt hjärta.

Föll man väl för ungarna så föll man för mamman med. Hon fick ett namn: Mutti.

Kattungarna fick flytta ner i en egen vrå i stallet, så att vi hade koll på dem och de inte förvandlades till sex vildkatter. Mutti verkade nöjd med arrangemanget. Hon kom och gick i det avskärmade båset. Låter det här som ett problem, så blev det i själva verket motsatsen - ett underbart sommaräventyr med ett gäng busiga, gosiga källingar.

Efter lite bestyr lyckades vi dessutom hitta hem till dem allihop.

Men Mutti är kvar. Hon är stallets drottning, kommer alltid när det är matdags och låter sig då gärna klappas. Bäst av allt: Mutti är inte ett dugg förvirrad när det gäller identiteten. Hon tror inte en sekund att hon är innekatt. Hon är stallkatt.

Packad och klar

Packleader ska ut och resa, lämna den skånska dimman och åka till Stockholm. När resväskorna kommer fram blir det alltid lite oro i lägret.

Dixie vimsar runt. Pluto packar ner sig i bagen.

Tillbaka om en liten vecka.

Hösttecken (2)

Läste i tidningen att kor helst betar med mularna vända mot polerna. De har ett speciellt sinne som kan känna av jordklotets magnetfält.

Puma Chanelen känner av helt andra magnetfält och vänder helst nosen mot packleaders ytterdörr, ett sinne som bara tycks bli starkare ju mer hösten är över oss.

Puman är ju en mycket social katt, så när vi människor flyttar in vill hon också göra det. Istället för att vila sig i form i trädgården medan gårdens folk solar, vill hon sträcka ut sig i packleaders säng när luften blir kyligare.

Vadå stallkatt?

Sommar-Puma

Höst-Puma

Hösttecken (1)

Packleader har städat.

En meter dagstidningar i en stapel på köksgolvet har förvandlats till en hög med klipp och x antal kassar till pappersinsamlingen.

Läste i en av tidningarna att "lövskogens sprakande höstfärger är i farozonen". Det ska bero på klimatförändringarna, enligt en rapport i den vetenskapliga tidskriften Global Change Biology. Stigande halter av koldioxid i atmosfären förlänger växtsäsongen och betyder att bladen behåller den klorofyllgröna färgen längre.

Med andra ord kommer norra halvklotets lövskogar kanske att lysa röda, gula och orange allt senare och under en kortare period - om alls.

Vill ni se orange? Kolla då bara på Gina T som vet att välja rätt fönster att posera i.

Äntligen måndag!

Packleader gillar måndagar. Vardagar. Gärna gråvädersdagar.

Sådana dagar är de bästa jobbdagarna. Packleader sitter vid datorn, Dixie och Melba har spaning högst uppe på fåtöljens rygg. Väntar på att någon ska komma, något ska hända.

Bruce Springsteen rockar för Obama.

Klockan är 09:07 och allt är lugnt.

Dixies bästa modetips

Kolla här, alla yorkiediggare!

På http://www.manfredofsweden.com/ finns prylarna med klass.

Nothing but the best till min yorkie.

Egna katter och andras

Det här är Elsa.

Schiaparelli.

Elsa Schiaparelli.

Som i den italienska modeskaparen. Passande namn på en silkeslen, elegant katt tyckte vi.

Elsa dök upp i stallet för så där en och en halv månad sedan. Tog sin självklara plats bland de andra och blev stallbo.

Verkade ganska hög i rang, först fram till maten. Umgicks gärna med hästarna, lät dem buffa och muffla så mycket de ville medan hon satt på boxkanten och mös. Eftersom hon verkade ha bestämt sig för att stanna gav vi henne ett namn.

Elsa Schiaparelli alltså.

Efter en månad försvann hon igen och satt plötsligt i grannens stall när Teresa kom dit.

- Men det är ju Elsa! sa hon.

- Nä, det är vår katt, sa grannen. Hon heter Korven ...

Det visade sig att Korven varit på vift och kommit tillbaka igen.

Där kunde ju historien ha fått ett lyckligt slut. Men ännu lyckligare skulle det bli. För Elsa går nu fram och tillbaka över fälten mellan gårdarna.

Just nu är hon hos oss.

Elsa Schiaparelli är katten med två namn och två hem. Hon är iblandbo.