lördag 30 oktober 2010

I skuggan av en häxhatt


Läskigt eller gulligt?

I helgen är det halloween.
Men packleader kommer inte att pimpa någon pumpa i år. Inte baka någon spöktårta heller.
Det känns onödigt när hela vardagsrummet redan är befolkat av häxor, rövare, sopprötter, prinsar och prinsessor.
Läskiga detaljer saknas inte heller. En snorig näsa till exempel. Och blödande fingertoppar efter packleaders heroiska kamp med skumgummiklädseln av ett sockerhus.
Men när gullisen rullar ihop sig i soffhörnet under en häxhatt är det bara ... gulligt.

torsdag 28 oktober 2010

En ynklig dag


Signe

Det är en sån dag idag.
En ganska grå och ynklig dag.
Ute är det regn och rusk, inne rinner näsan och halsen ömmar.
Så mycket att göra, så lite ork.
Den som ändå vore hundprinsessa - med ett helt hov omkring sig ...

fredag 22 oktober 2010

Upptaget



- Öh …
- Vad vill du?
- Ursäkta, men du ligger visst i min korg ...
- Din korg? Sssss ... står det ditt namn på den kanske?
- Öh nej, men jag brukar alltid ligga i den.



- Och? Nu ligger jag här. Lägg dig i den orange korgen. Du sitter ju redan i den.
- Men den ska egentligen inte stå här. Den ska vara i vardagsrummet. Det är den röda som är kökskorgen.
- Vem bryr sig?
- Packleader vill ha orange saker i vardagsrummet och röda saker i köket. Men eftersom du har ockuperat min korg har hon ställt in den orange här också. Annars har ju jag ingenstans att ligga.
- Men vad du gnäller. Stick och brinn, hundtönt.



- Suck … jag avlägsnar mig. Jag vill ändå inte ligga i den röda korgen. Den är ju helt kattaminerad.



- Äntligen ensam.

måndag 18 oktober 2010

Bara gör´t


Vitt slott och svarta däck - symboler för en tonårstid

Ett vitt 1600-talsslott, inbäddat i lummig grönska vid en av Mälarens vikar norr om Stockholm. Glittrande vatten, kaveldun och vass i strandkanten.
En liten bit därifrån: svart och sotig brandrök över raserade bostadskvarter. Utbrända fordon, rester av järnvägsvagnar.

Rosersberg.

Här var packleader tonåring. Här hade också civilförsvaret sin räddningsskola.
Därav brandröken. För att brandmän skulle kunna träna på att släcka bränder och rädda liv byggde man upp en egen ruinstad, och när det var övning tände man på högar av gamla däck.

I en barack strax intill satt vi sårmarkörer - tonåringar och pensionärer som ville tjäna lite extrapengar - och sminkade olika sår på kroppen. Pensionärerna brukade välja skallskador, för då kunde de bara ligga stilla och vara lite medvetslösa. Vi tonåringar ville helst ha armbrott eller benbrott så att vi kunde vara vid medvetande och få spela teater.

När vi var färdigsminkade fick vi krypa ner i ett av ruinstadens skyddsrum och vänta på att bli räddade.
Då var det showtime.

Det var roligt. Vi brukade ge räddningspersonalen en god match. Ofta var vi chockskadade och skrek hysteriskt eller slet bort bandagen som de så omsorgsfullt lagt.
Nu är skolan nedlagd, och i våras lämnade staten området.

Idag läser packleader på DN:s hemsida att det släckningsskum som brandmännen använde för att släcka bränderna innehöll det giftiga ämnet PFOS.
Man har uppmätt höga halter av PFOS i både mark och i vatten. Det är gifter som aldrig bryts ner i naturen och som läcker rakt ut i Mälaren.
Staten har flyttat utan att sanera.

En god sak (att lära sig rädda liv) har blivit en dålig sak (förgiftad miljö) bara för att ingen tar ansvar.
Varför gör man inte det? När man vet att PFOS är cancerframkallande och försämrar förmågan att få barn?
Gör´t.

söndag 17 oktober 2010

Slickstenar


Vita kuber i skogen

Häromdagen på hundpromenaden fick packleader syn på något vitt inne bland träden.
Där, mitt i skogen, låg fyra stora kubiska saltstenar, utlagda till vilda djur att slicka på.

Det förde tankarna till Åsa Lindsjö, skånsk konstnär som samarbetar med kor. Hon lägger ut saltstenar i kohagarna och låter kornas tungor slicka fram vackra former som hon sedan överför till gjutformar och återskapar i sanitetsporslin i Ifös fabrik.
Hon kallar dem slickstenar. Långt ifrån alla stenar blir vackra. Vissa blir väldigt fult slickade och dem använder hon inte.
Dessutom var Åsa Lindsjö faktiskt rädd för kor innan hon började med slickstenarna, men numera ser hon korna som sina cow-workers. Och hon ger slickstenarna namn efter de raser som slickat fram dem.


Åsa Lindsjös konstverk

”Saltstenen i sanitetsporslin är för mig: frukten av möten.
Poesin i livsrummet mellan människa – djur.
Något som rymmer något magiskt.
Ett människoöga speglat i ett djuröga.”

Så skriver Åsa Lindsjö själv på sin hemsida, http://www.asalindsjo.se/.
Skålar eller skulpturala objekt. Tänk att något väldigt vardagligt - ett evigt nötande - kan bli så vackert, så fascinerande!

Saltsten i bokskogen

Saltsten i bokskogen

lördag 16 oktober 2010

Hundar och ungar


Liten A på promenad

Packleader har haft besök, därav tystnaden. Det har varit mat, prat och repetitioner hela veckan lång.

Dixie, Melba och Signe tyckte bäst om när lilla A skulle äta. Då satt de på parad under barnstolen alla tre. Ungefär som i Simon´s Sister´s Dog.

Så det kanske är tur att de har åkt nu.




fredag 8 oktober 2010

Att bestiga ett kuddberg


En Gullis på topp

Nu är det fredagsmys.
Då bestiger varje Gullis med självaktning en kudde i hörnet av den vita soffan.
Det kan vara jobbigt att ta sig uppför denna höga och aningen gungiga bergstopp, men när man väl kämpat sig upp är det härligt att sjunka ner och bara njuta av utsikten.
Chipsskålar och tekoppar på bordet. Tuggben på mattan. Hundar och katter och människor överallt.
Ah, det är härligt att leva.

torsdag 7 oktober 2010

Reprisvarning


Melba-Ior myser

Jaha.
Brittsommardagen kom och gick med gråhet och duggregn.
Typiskt.
Hjälper det att peppa sig med lite Karlfeldt?

"Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kallar höst."

Nej, det känns mer som Aspenström idag:

En morgon vaknar du av hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Och säger ni nu fy, repris från förra året, svarar packleader bara som Ior:

Alla kan inte. Somliga vill inte. Så är det bara.

Men antagligen har ni inte så stor koll på vad som skrivs här i bloggen.

onsdag 6 oktober 2010

Kastanjer och nötter



Idag tänker packleader på genusperspektivet. På könsmaktsordningen.
Hur har ni det med det? Känns det som en varm kastanj i fickan en blåsig oktoberdag, eller mer som en stenhård nöt att knäcka?

Här är de två första meningarna ur den geniala Fay Weldons novell "Skolskjuts":

"Ni vet hur det är på landet. För många tuppar som struttar omkring på för många bondgårdar, omgivna av beundrande hönor, för många bölande tjurar som bestiger för många tacksamma kor, för mycket mildögd kvinnlig undergivenhet och för mycket prålig manlig stolthet, för många honor som blir valda och för många hannar som väljer, för att man ska kunna tro, som det är möjligt att göra inne i staden, att naturen ska kunna tämjas och att män och kvinnor ska kunna bli jämlika."

tisdag 5 oktober 2010

Gult kort

Hösten är ett gult kort.


Gul sol värmer gården.


Gula maskrosor lyser i vägkanterna.


Gulnande björklöv dansar kring ödehusets blekgula gavel.

Gul hink fylld med hinderprylar på ridbanan.


Gul häst (Vanilla), hemkommen från sommarbetet, möter tveksam Gul-lis.

Gulrött päron i fruktträdet på stallgaveln.


Gula katter i köket.

måndag 4 oktober 2010

Palla äpplen



Två små flickor kommer cyklande på den lilla grusvägen. I cykelkorgen en gul plastpåse.
- Hej, säger de.
- Hej. Är ni på cykelutflykt?
- Vi ska palla äpplen. På den tomten där det inte bor nån. Det finns jättegoda äpplen där.

Packleader minns med ens huset i Stockholmsförorten och den stora trädgården där barnen i området pallade äpplen varje höst. När maken fick en utskällning för att han skrämde bort dem skrattade han bara.
- Du fattar inte, sa han. Det ska finnas en läskig gubbe. Det gillar ungarna. Det förhöjer hela den skräckblandade tjusningen med att palla äpplen.
Den dimensionen missar de två flickorna som klättrar i det knotiga äppelträdet på baksidan av ödehuset och fyller den gula plastpåsen med frukt.
Höst betyder skörd.

söndag 3 oktober 2010

Vad hundar tänker


En portugisisk hund i djupa tankar

Ja, vad tänker den portugisiska hunden medan den dåsar i ett soligt fönster i Lissabon?
Frågan uppstår under söndagsfrukosten med lördagens bokkrönika i DN.
Det animaliska perspektivet är nämligen trendigt inom litteraturen just nu.

"Ett piggsvins memoarer" av Alain Mabanckou har en gnagare som berättare. I Anna Ringbergs "Boys" får man följa en mager whippets tankar och drömmar.
En mera dog-lit-variant i genren sägs "Genevieve. I huvudet på en hund" av Dennis Fried vara. Genevieve är en papillon som avslöjar vad hundar egentligen tycker om människor, hur man väljer rätt människa och hur man lindrigast kommer undan lydnadskursen.
Och Genevieve borde ju veta. Hon får sin husse att utfodra henne med både whisky och cigaretter.
Hm, nånstans där drar packleader faktiskt gränsen vad Dixie beträffar - även om hon skulle skriva en bestseller.