Dödenvägen

I det ljuvliga vårvädret går vi på promenad med hundarna.
Vi har några olika rundor. Skogsvägen till exempel. Eller Dödenvägen.
Den sistnämnda turen fick det namnet sedan packleader gick där helt själv med hundarna häromdagen. Det är turen runt fälten. Man följer bara gärdsgården längs kanterna - populär promenad, mycket för hundarna att sniffa på.
Just den här soliga dagen skulle en mardröm besannas.
Just den här soliga dagen dök det upp en stor, lös, gulbrun hund ur ingenstans.

Helt plötsligt kommer den rusande i en vid båge.
Packleader vägrar ta in det som händer och tror först att det är ett rådjur. (Främmande hundar som dyker upp helt oväntat är ett av packleaders skräckscenarier, ska ni veta.)
Hunden kommer fram och nosar. Det är helt tyst.
Allting står stilla samtidigt som tankarna rusar i expressfart genom huvudet. Tänk om den biter någon av hundarna? Vad ska jag göra? Jag kan ju inte komma hem med en sargad Melba ... och jag kan ju inte lyfta upp alla tre i famnen ...
Någonstans i allt detta hittar jag min packleader-röst. Bestämd, nästan barsk:
- Gå hem med dig!
Och - hunden lommar iväg tillbaka över stengärdet.
Då ser jag att det sitter ytterligare en hund där och bara glor. En stor schäfer.
- Kom nu, säger jag till Melba, Signe och Dixie, och vi går i rask takt upp mot närmaste hus. Hela tiden väntar jag mig att de stora hundarna ska komma efter oss. Äta upp oss. Men det händer inte.
Väl hemma igen återberättar jag historien som en Nära döden-upplevelse.
Och promenadrundan döps om till Dödenvägen.